Jag ska försöka fortlöpande delge min bild gällande sporten och föreningslivet i en hockeyförening som jag är aktiv i. Hur det kommer sig att man kommer fram och syns, vilka barn ser man och hur fungerar rangordningssystemet. För det går inte sticka under stolen med utan att det förekommer. Här handlar det om en klubb där det saknas en tydlig struktur och en stark ledare. Man har valt att delegera ner ansvaret på respektive ledare i varje ålderskull, vilket innebär en massa små hövdingar. Problemet med detta är at det inte blir rättvist eller ett system över hur det ska fungera, utan den som skriker mest eller har bäst kontakt med styrelsen få fördelar.

 

Det bästa var nu att man skulle röra om i grytan och få in lite nytt blod, vilket givetvis kändes fantastiskt. Nya människor i styrelsen, som inte tillhörde det gamla gänget, utan nya fräscha med egna idéer. Men säg den lycka som varar för evigt, det börjar komma en smygande känsla av att dessa nya individer börjar foga sig och det som man gick ut med så hårt från början har fastnat på vägen. Det var med andra ord inte så lätt at röra om i grytan bland de gamla rävarna.

 

Vad säger då klubben, är det en elittänkande klubb eller finns det plats för alla? Vilka är talangerna och hur tidigt kan man upptäcka dessa barn? Vilka får spela i första kedjan och vem får mest speltid? Ser man alla barn eller ser man bara vissa? Hur satsar man och vilka får egentligen chansen? Ja frågorna är många och dem kommer jag inte kunna svara på nu, utan detta kommer ta sin gilla gång och det kommer bli en resa, som börjar idag och tanken är till TV- pucken nästa år. Vilka kommer komma med och vilka kommer hoppa av.

 

Truppen består idag av 23 spelare och  jag har valt att börja analysera det äldre laget, men det kommer troligen bli lite inhopp gällande det yngre också. Tanken med detta är att jag ska försöka analysera fram vad som egentligen föresegår bakom de stängda dörrarna på hockeyn och hur lätt är det att lyckas. Uppenbarligen beror det på talang, men samtidigt får nog inte alla chansen, utan tröttnar på vägen. Där har vi ledarna som är de stora stöttespelarna, men genom åren har jag sett att det är mycket av en kamp, där ledarna sätter sina egna barn i främsta ledet oavsett prestation. Vilket får mig att bli aningen upprörd och tänker då, ska jag bli ledare för att komma närmare målet. Jag kommer från och med idag, tänka om och ska in på djupet gällande denna ledarstabel och svaren ska fram hur man tänker.

 

Om man ser på laget helt utifrån så är det stor skillnad på utvecklingen och nivån på spelarna. Det behöver vi inte sticka under stolen med. Det finns de som brinner för hockeyn och önskar en framtid som spelare i en elitklubb och sen finns det de som ser det som en hobbyverksamhet. De går dit latjar lite och pratar med kompisarna. De sistnämnda spelarna kommer troligen inte fortsätta så länge till, utan de kommer ´troligen lägga av snart. Om de inte vaknar upp plötsligt och inser att hockey kräver engagemang från både barn och framförallt föräldrar. Här är det föräldrarna som drar det tyngsta lasset gällande ekonomi, körningar, försäljning av diverse grejer, kioskverksamhet osv. Listan kan göras hur lång som helst. Men när man då ser dessa föräldrar, som verkligen gör allt, barnen älskar hockey och tillhör toppen, men ändå är det inte riktigt säkert at just de barnen får chansen. Utan de blir snuvade av någon annan. Då är det inte på grund av skicklighet, som man kunde tro, utan snarare på grund av relation. Det är här den riktiga resan börjar......