Då var diskussionerna igång igen om hur man tänker kring barn och uppfostran. Vilka strider ska man dra och vilka är bättre att man låter bli. Hur mycket ska man pusha när det gäller träning? Kan erkänna att jag inbland låter bli när det gäller den yngre då han inte vill. Medan fadern i huset blir skit sur på mig om jag inte tar dit han. Jag får höra hur mycket han kommer komma efter och att han så småningom kommer  lägga av. Jag tycker att det är viktigt att han håller igång, men anser att han inte är så gammal och är rädd för att det till slut ger motsatt verkan ändå och att han tröttnar. Rädslan finns där ändå att de ska hamna snett och i fel umgänge, utan att man gång på gång får höra hur det blir om jag inte kör. Till saken hör att det är fyra idrotter som de kör tillsammans och ibland extra träningar. Jag kan tycka att det blir lite överdrivet ibland, men andra bara kör på. 

 

Detta får mig att tänka på hur svårt det faktiskt är att vara förälder. Man vill så väl och samtidigt vet man aldrig om man gör rätt? Det ställer samtidigt höga krav när det gäller val av partner och man är samspelta. Man skulle nog innan man skaffade barn göra upp riktlinjer om hur man tänker, vilket låter helt knäppt. Men till saken hör att det är jobbigare än man tror att träta om saker som handlar om dem man älskar mest.