Vaknade klockan åtta och kände mig utvilad, men ser att resten av huset sover. Jag var riktigt trött i går kväll, men lyckades ändå vara vaken till midnatt. Men sen gick det inte mer, utan somnade i den alldeles för lilla klippansoffan. Ute är det alldeles mörkt och jag hör hur regnet smattrar på taket. Det känns konstigt att det var jul igår eller egentligen att det över huvudtaget är vinter. Vi hade lite kyla och snö ett tag, men sedan har det växlat från relativt varmt till lite kallare. Jag saknar egentligen inte snön för jag har ändå aldrig någon nytta av den. Jag tror inte det blev mer än två åk med skidorna förra året. Men det är mycket mysigare med snö annars kan jag säga.

 

Nu blir det att gå upp och göra mig en god kopp kaffe.

 

 

 

 

 

Nu när jag kände att jag inte orkade med att se på tv längre, så tog jag fram några av barnens julklappar och började bläddra lite i. En riktigtinspirerande träningsbok till den äldsta och en om att skaffa hund till den yngsta.

 

 

 

 

 

 

Jag ska försöka fortlöpande delge min bild gällande sporten och föreningslivet i en hockeyförening som jag är aktiv i. Hur det kommer sig att man kommer fram och syns, vilka barn ser man och hur fungerar rangordningssystemet. För det går inte sticka under stolen med utan att det förekommer. Här handlar det om en klubb där det saknas en tydlig struktur och en stark ledare. Man har valt att delegera ner ansvaret på respektive ledare i varje ålderskull, vilket innebär en massa små hövdingar. Problemet med detta är at det inte blir rättvist eller ett system över hur det ska fungera, utan den som skriker mest eller har bäst kontakt med styrelsen få fördelar.

 

Det bästa var nu att man skulle röra om i grytan och få in lite nytt blod, vilket givetvis kändes fantastiskt. Nya människor i styrelsen, som inte tillhörde det gamla gänget, utan nya fräscha med egna idéer. Men säg den lycka som varar för evigt, det börjar komma en smygande känsla av att dessa nya individer börjar foga sig och det som man gick ut med så hårt från början har fastnat på vägen. Det var med andra ord inte så lätt at röra om i grytan bland de gamla rävarna.

 

Vad säger då klubben, är det en elittänkande klubb eller finns det plats för alla? Vilka är talangerna och hur tidigt kan man upptäcka dessa barn? Vilka får spela i första kedjan och vem får mest speltid? Ser man alla barn eller ser man bara vissa? Hur satsar man och vilka får egentligen chansen? Ja frågorna är många och dem kommer jag inte kunna svara på nu, utan detta kommer ta sin gilla gång och det kommer bli en resa, som börjar idag och tanken är till TV- pucken nästa år. Vilka kommer komma med och vilka kommer hoppa av.

 

Truppen består idag av 23 spelare och  jag har valt att börja analysera det äldre laget, men det kommer troligen bli lite inhopp gällande det yngre också. Tanken med detta är att jag ska försöka analysera fram vad som egentligen föresegår bakom de stängda dörrarna på hockeyn och hur lätt är det att lyckas. Uppenbarligen beror det på talang, men samtidigt får nog inte alla chansen, utan tröttnar på vägen. Där har vi ledarna som är de stora stöttespelarna, men genom åren har jag sett att det är mycket av en kamp, där ledarna sätter sina egna barn i främsta ledet oavsett prestation. Vilket får mig att bli aningen upprörd och tänker då, ska jag bli ledare för att komma närmare målet. Jag kommer från och med idag, tänka om och ska in på djupet gällande denna ledarstabel och svaren ska fram hur man tänker.

 

Om man ser på laget helt utifrån så är det stor skillnad på utvecklingen och nivån på spelarna. Det behöver vi inte sticka under stolen med. Det finns de som brinner för hockeyn och önskar en framtid som spelare i en elitklubb och sen finns det de som ser det som en hobbyverksamhet. De går dit latjar lite och pratar med kompisarna. De sistnämnda spelarna kommer troligen inte fortsätta så länge till, utan de kommer ´troligen lägga av snart. Om de inte vaknar upp plötsligt och inser att hockey kräver engagemang från både barn och framförallt föräldrar. Här är det föräldrarna som drar det tyngsta lasset gällande ekonomi, körningar, försäljning av diverse grejer, kioskverksamhet osv. Listan kan göras hur lång som helst. Men när man då ser dessa föräldrar, som verkligen gör allt, barnen älskar hockey och tillhör toppen, men ändå är det inte riktigt säkert at just de barnen får chansen. Utan de blir snuvade av någon annan. Då är det inte på grund av skicklighet, som man kunde tro, utan snarare på grund av relation. Det är här den riktiga resan börjar......

 

 

 

 Då har man som vanligt agerat höna bland tupparna. Här fungerar det inte som i djurlivet, flera hönor på en tupp utan tvärtom. Jag pratar givetvis om hockeyn, där det domineras av pappor. De är om sig och kring sig till varje pris för att just deras söner ska lyckas. Jag håller mig lite på min kant till att börja med, men sedan kan jag inte mer än lägga mig i diskussionen. Hockey är en extrem tuff sport och då tänker jag inte bara fysiskt, utan sportsligt. Man slås ut i hockey, så är det bara och det är bara några få som kommer fortsätta, som det ser ut nu. Frågan är hur skulle man kunna agera annorlunda, kan fler vara med högre upp i  åldrarna och  hur skulle det kunna se ut i så fall?

 

Jag träffade på en kvinna idag, då jag var och handlade och av en händelse började vi prata hockey. Hon berättade att hennes söner hade spelat och var en av dem som blev uttagna i TV- pucken, men strax efter upplevde att det blev för mycket och la av. Men frågan kom till mamman först om det var okej? Undra hur jag skulle tänka, om man ser en talang framför sig men sedan beslutar sig för att läggs av. Skulle mina egna misslyckanden komma upp då och känslan av att jag blev inget och nu vill mitt barn sluta som har möjligheten. Skulle all tid och pengar kännas bortkastat då eller skulle jag kunna se det som en investering för livet ändå? Ja det är en svår fråga. Men kvinnan i butiken hade förstått detta och sa att det var en rolig tid. Ta vara på den. Det var precis det jag hade med mig nu i kväll då jag stod parkeringsvakt för laget och frös.

 

 

 

Nu hade det visst blivit en miss gällande inköp. Kaffet var slut, men lyckades få ihop en kopp. Jag som trodde det skulle räcka fram till jul. För sen skulle jag inte köpa mer kaffe. Inte för att jag tänkte sluta direkt men risken är att jag byter ut sorten då till en bättre.

 

När jag unnar mig saker, så brukar jag räkna i cigaretter och cider. Låter kanske lite konstigt, men hur många cider kostade byxorna? Eller hur många ciggpaket kostar mitt gymkort? Det där med cigg tänkandet har minskat, utan nu brukar jag räkna mer i cider och öl. Då tänker ju alla att hon måste ha alkoholproblem som tänker så ha ha. Men fallet är så att jag väljer bort alkohol och cigaretter för jag tycker det är onödigt. Därför unnar jag mig ett kort på gymmet, nya träningskläder, bättre kaffe osv. Tänk så mycket bättre och roligare man kan ha för pengarna än elda upp dem eller framkalla huvudvärk.

 

 

 

Dagen fullkomligt rusar vidare. Har hunnit med skolavslutning i kyrkan, vilket var mycket trevligt. Sen var det fullfart hem och slänga ihop lite mat innan det var dax för match samling. Nu kan jag luta mig tillbaka medan barnen värmer upp och motståndarlaget börjar droppa in. Jag saknar dock föräldrarna från vårt lag. Undrar just var de håller hus? 

 

Jag har under en tid funderat över skillnaden i tid gällande att lägga disken i diskhon i stället för att  öppna luckan, böja på ryggen och stoppa in disken direkt i diskmaskinen. Om man över tid räknar ut hur mycket en person sparar på det, så kanske det blir någon minut i veckan. Det är ju ändå lite jobbigt att utföra själva böjningen och handlar det dessutom om tallrikar så blir det dessutom ännu jobbigare. Det bästa är om disken är ren i maskinen för då får man en naturlig anledning till att slippa.

 

Men sen är det då denna någon som får utföra arbetet i stället. Denna får då börja med att plocka upp disken ur diskhon, skölja av den, öppna luckan, böja på ryggen och slutligen stoppa in disken. 

 

Har över tid funderat över detta fenomen och undrar om det är medfött att kvinnor kan utföra denna sortens syssla eller är det inlärt?

 

 

 

 

 

 

Vaknar av en klocka som ringer, vatten som spolar, mutter över varför inte matlådorna är diskade. Skrammel i köket och mutter över att grytan inte är ren. Klockan fortsätter ringa, vattnet spolas i köket, spolning på toaletten. Jag stänger av klockan, går upp och stänger dörren till barnensrum. Sätter på kaffe och analyserar. Tar ett steg tillbaka, sätter på Tv och tar med mig kaffet. 

 

Stress, stress kan du passa maten, måste duscha, ok! Ut från toaletten, mutter har du inte tvättat mina kalsonger? Tänker för mig själv, nej jag brukar strunta i det när jag tvättar, eller inte kanske. Fanns de i tvättningen, så är de tvättade, kommer inte ihåg exakt vad som tvättats, blir svaret. Kommer ut med tvätthögen, kan du ta fram ett par kalsonger åt mig, jag måste duscha. Jag sorterar tvätthögen och hittar kalsonger.

 

Bråttom, bråttom nu hinner jag inte ta bussen, jag tar bilen. Ja gör det blir mitt svar! Ut från duschen, varför kör du inte mig i stället? Men jag är inte klar och du sa att du skulle ta bilen. 

 

Avslut på en helt vanlig vardag. Har försökt påpeka att man kan gå upp tidigare eller alternativt förbereda dagen innan. Svaret blir att han inte mådde bra, men då måste det vara så varje dag eftersom morgonen ser lika ut.

Det spelar ingen roll om jag hjälper till, utan det blir ett sätt att räkna med att annan gör. Glömde jag säga att jag hade en ledig dag.