Jag vaknar upp och försöker återigen skapa strategier för mitt liv. Det har allt för ofta skett numera och jag vet att jag kommer att klara det, men vägen känns lång. Det jag hörde för allt för länge sedan lyssnade jag inte på, utan jag valde att gå min egen väg. Den väg som har gett mig trygghet genom att återuppleva det jag har hatat mest av allt. Det jag trodde var totalt omöjligt fick jag tillbaka som ett brev på posten, men denna gång av en annan avsändare. Men skillnaden denna gång är att jag har sett det förr och jag har klarat det, vilket har stärkt mig till den personen som jag är idag. Det finns ett spel och det är jag som är spelpjäsen i mitt eget spel och det är han som flyttar pjäserna som han vill ha dem. Han gör ett drag som blir fel, men det blir inte hans fel, utan mitt. Jag känner maktlösheten och ilskan välla över. Men jag vet att jag måste behålla lugnet för det kommer tillbaka. Det kommer alltid tillbaka på ett eller annat sätt. Jag har förstått det nu, men det tog allt för många år och upplevelsen blir att det stramas åt. Det stramas som ett stryptag genom att hit men inte längre eller som en löplina för en hund. Det är ägaren som bestämmer från gång till gång hur långt hunden ska få springa.

 

Han förklarar att det är han som har tagit hand om mig och har hjälpt mig till den jag är idag. Det förklaras genom stilen och att jag inte hade den förut. Jag förstår ingenting eftersom han själv inte är någon stilbärare. Han känns i vissa avseenden antik och helt utanför denna modemedvetna miljö. Men förklarar att det är jag som inte vet hur det ska vara. Jag egentligen en tråkig person och borde bli lite roligare, han förklarar att jag tror att jag är rolig men egentligen ganska patetisk när jag flörtar med andra. Hur tror du egentligen att du uppfatas när du beter dig så? Jag börjar granska mig själv och mitt eget beteende och samtidigt se mig från någon annans synvinkel. Är jag verkligen en sådan person som han säger eller gör han så för att försöka få makt över mig?